Just nu är världen upp och ner. På alla sätt och vis. Men för att zooma ut en liten stund och sammanfatta livet innan Corona och sorgen över att min pappa gått bort så får jag börja någonstans. För det har gått drygt ett år sedan jag var här sist. Kraften tog slut. Och det är då man börjar dra in på sådant som egentligen ger energi. När stressnivåerna jämt är på topp börjar man reflektera över livet. Vad vill jag egentligen? Och vad kan jag egentligen? En eftermiddag innan nyårsafton scrollade jag på Instagram och fastnade för ett inlägg. Det var Adam Haglund som lagt upp en bild och skrivit om sin lansering av nya köksföretaget Kulladal som gör platsbyggda kök i massivt trä i tjugotalsstil. ”Vet du någon som skulle vilja jobba hos oss?” stod det och mitt hjärta började genast slå lite snabbare. Dagen innan hade jag stått med broschyren från Skandinaviska Shakerkök som Adam grundat tidigare. Jag hade tagit den ur hyllan, bläddrat i den och undrat hur det hade varit att jobba med något helt annat. Som kök. Långt ifrån textil-och modebranschen. En bransch som trots min högskoleutbildning i modedesign och snart 18 års-arbetslivserfarenhet ändå skavt, mer och mer för varje år. Så jag mailade Adam och vi bestämde nästan direkt att vi skulle ses. Jag tog tåget till Malmö och vi möttes upp på Café Nostra. Det kändes bra och rätt och jag föll för allt som Kulladal står för. Hantverket, hållbarheten, estetiken och Adams sätt att se på företagande och ledarskap. Men ändå så stort steg att ta. Jag har varit på min arbetsplats i 12 år. Det säger en del. Jag är inte den som kastar mig in i nya äventyr och ser vart det landar. Så trots många långa intressanta mailtrådar mellan mig och Adam bestämde jag mig tillslut för att inte gå den vägen. Men när beslutet väl var taget kändes det bara fel. Min magkänsla och intuition sa gång på gång att det här är världens chans och jag håller på att missa den! Så nu är vi här. I juni börjar jag på Kulladal 100%, som anställd och delägare och det känns så rätt! Tänker att jag ska dokumentera de äventyr som väntar med Kulladal här i bloggen. Stort som smått.
Trots att det är textil jag arbetat hela mitt yrkesliv är det trä jag har en relation till. Så länge jag minns har mina barndomshem alltid haft en snickarbod. Nu i efterhand skulle jag snarare beskriva det som ett snickeri i miniformat. Min pappa var domare och hade alltid kostym på jobbet. På kvällen däremot fann man honom ofta i snickarboden iklädd rutig skjorta och slitna jeans med träskor på fötterna och pipa i mungipan. Därinne skapades mästerverk, helt utan uppstyrda instruktioner och manualer. Ett vackert skåp till en vän eller sammetslena smörknivar som alltid passade handen perfekt. Och så doften – blandningen av sågspånet, träoljan och pipdoften som är så förknippad med pappa, barndom, skaparkraft och trygghet. Undermedvetet så vet jag att detta hjälpte mig i mitt beslut. Pappa var först lite skeptisk till mina tvära karriärs-funderingar men så skickade jag honom Adams och min mailkonversation och han svarade: ”Verkar onekligen mycket seriöst och intressant. Han behöver nog snart veta om du vill ha jobbet och när du kan börja.” Jag tolkade det som ett ”Kör, bara kör!” Kan inte låta bli att gråta när jag läser mail som pappa skickat. Då fanns han, nu finns han inte.
Så tillbaka till att världen är upp och ner. Pappa dog. Och Corona lamslår världen. I min lilla bubbla känner jag en enorm tacksamhet att vi fick vaka vid pappas sida i två dygn, fyra döttrar och Margareta i hans lilla rum på Sahlgrenska. Detta hade inte varit självklart idag. Det var för tre veckor sen. Tänk vad som hänt sen dess och hur läget har förändrats minut för minut. Jag kan knappt ta in det. Man får onekligen perspektiv på allt man tar för givet. Barnen går fortfarande i skolan, det är ganska mycket folk på Ica men mamma är isolerad. Företag går i konkurs. Och pappas begravning kommer inte kunna vara en plats där många vänner och nära samlas fysiskt. Men vi kommer komma igenom det här. Som familj och som värld. Det är jag övertygad om. Och pappa kommer få en minnesstund längre fram med ett hav av dahlior, sol och värme och fullt av vänner som kan kramas på riktigt.
Och nya möten med inspirerande människor, här med 
Ses igen Varberg.
