Kring de här datumen i mars tänker jag alltid tillbaka på vår första provrörsbefruktning. År av längtan, hopp och förtvivlan hade kommit till sin peak i mars 2006. Vi hade genomgått behandlingen som vi valde att hålla för oss själva. Kändes som om man levde i en parallell värld när ingen visste men samtidigt var det så skönt att slippa allas undran och ömkan. På bilden nedan hade Lillos embryo bara legat i min livmoder i några timmar. Vi hade ingen aning om det skulle lyckas, först två veckor senare skulle vi få testa. Vi var på väg upp till min systers barns dop i Stockholm och jag skulle vara gudmor. Var nervös att någon skulle se min svullna mage och sönderstuckna blodkärl i armvecken eller bara läsa av mitt ansikte och fråga hur det var. Det var långa två veckor som följde och när väl testdagen kom testade vi negativt och världen rasade. Men veckan gick och ingen blödning kom. När vi sen testade plus dansade Andreas i vår hall och jag förstod ingentig. Var det sant? Var det verkligen sant..I mars nästan exakt på dagen ett år senare är nästa bild tagen på ett café i hamnen. Livet är fullkomligt och sen Lillo kom lämnade jag alla tunga tankar kring barnlösheten i mina dagböcker. Som om de aldrig funnits. Ibland bläddrar jag igenom dem och tänker på alla som är där nu, där vi var då. Och så önskar jag att de ska få uppleva det underbara och fantastiska (och det jobbiga och oroliga) livet som föräldrer.