På vårt rutinultraljud i vecka 18 fick vi reda på att min moderkaka är placerad alldeles i kant med livmoderhalsen, min egna teori är att det beror på vår provrörsbefrukning. Embroyt fastnade helt enkelt där det placerades istället för att sväva omkring i livmodern några dygn för att sen fästa på ett lämpligt ställe. Vi fick komma tillbaka i vecka 33 för att se om moderkakan flyttat sig något vilket den inte hade. Imorgon ska vi göra ännu ett ultraljud och då får vi besked om jag kan föda som ”vanligt” eller om moderkakan forfarande ligger i vägen och då blir det ett planerat kejsarsnitt. Det ska bli skönt att veta. Graviditeten börjar komma ikapp mig så här i sluttampen och tankarna kring förlossningen har satt igång. Speciellt på kvällen när lugnet lagt sig och man sjunker in i tankar innan man somnar. Känner mig nervös inför ett snitt, överallt skrivs det att det är bättre för mamman och barn att föda naturligt och det hjälper ju knappast mig just nu. Men blir det inte snitt så vet jag ju vad som väntar och det kan också skrämma mig lite grann trots att det gick hur bra som helst när Lillo föddes och det var det coolaste jag någonsin fått vara med om.. Hursomhelst, imorgon vet vi.
Translation: Tomorrow we will get some information about how I will give birth to our baby. C-section or not. All because of this. Feels good to finally know.