Några sista semesterdagar kvar. Vi håller fast i dem. Jag förundras över att Elsa blivit så stor och börjar förstå så mycket. Och kloka Lillo säger saker som -“Kan du komma upp och sjunga för mig så jag kan somna så kan ni äta i lugn och ro sen?” Hur man man säga nej? Men sen avbryter hon mig varje gång jag tar ton. Hon vill prata istället. Om livet.
– Mamma, innan människorna kom fanns det bara dinosaurier, när människorna försvinner, kommer de tillbaka då?
– Nej, det tror jag inte. Dessutom föds det ju nya barn hela tiden.
– När jag blir gammal och dör, kan ni ta hand om mina bebisar då?

Såklart säger jag, samtidigt som tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag tycker döden är jobbig att tänka på just nu. I Norge, i Afrika, här och nu.

Translation: “-Mom, when I get old and die, will you and dad take care of my babies?” This makes my cry. And thinking about diasters in Africa and Norway.