Har ni känt någon gång att man lägger upp en story eller bild på Instagram sen tänker man.. ”Var det här så kul egentligen, vem bryr sig om vad jag gör just nu?” Det händer mig ibland. Ändå går jag ju in och kollar vad alla andra har för sig. Stort som smått. Hursomhelst. Jag var på väg på lunch och stannade till på Kärleksgatan i Malmö och riktade mobilen upp mot husfasaderna. Det är effektfullt med byxorna som hänger på rad vilket får mig att tänka på små gränder i något Medelhavsland med kläder på tork. Tog en bild och la upp!

Strax efter fick jag ett meddelande där det stod: ”Precis utanför min port”. Blev såklart nyfiken och klickade in på kontot tillhörande Helen. I beskrivingen stod det att Helen jobbar som inredare, stylist, set designer och concept stylist. Hur kan man inte bli nyfiken på att höra mer.

En minut senare hade vi bokat en lunch på onsdagen och på fredagen bokade jag Helen för att stylingjobb på Kulladal. Så en random bild utan syfte blev ett möte som blev till ett samarbete. Sånt gör mig glad! I måndags mötte vi upp på morgonen och packade bilen med keramik, växter, textil och andra detaljer som skulle användas till rekvisita. Vi skulle fotografera hemma hos Anna på Gamla Väster. Hon har en otroligt härlig stil som jag hoppas kunna visa upp en annan dag. Tänk döskallar möter pelargonier. Men just idag behövde köket få ta mer plats och vi skalade av och stuvade om.

Helen hade med sig en samling keramik, en blandning av loppisfynd och alster från Malmöbaserade Artibus. Jag hade lånat skålar av Annika, lyx att gå att plocka in hennes skåp.

Adam, Kulladals grundare och min bästa kollega har ju arbetat som fotograf i 15 år innan han äntrade köksbranschen. Skills som passar mycket bra dessa dagar.

Slutats, glad för en kreativ måndag och nya möten utanför den digitala världen! Jag kommer att tänka på Annikas #enmodiglunch. En date där hon helt enkelt tar kontakt med någon hon känner sig nyfiken på och ställer frågor om drivkraft, inspiration och drömmar. Så har de en lunch ihop och pratar om just det där. Kände mig lite modig, precis som Annika när jag frågade om Helen ville ta en lunch. Och tänker att det ska jag fortsätta med!