Det här inlägget innehåller reklam för egen verksamhet.
Eller egentligen tror jag resan började redan för 12 år sedan när vi flyttade in i vårt hus. Vi var på visning en höstdag 2009, uppgivna över att vi förlorade alla budgivningar. ”Det kommer alltid finnas andra som vill ha samma hus som har mer pengar än oss”. Minns precis att det var så vi tänkte efter fyra år av husvisningar. Detta hus däremot; – Ett skavt trähus i beige, rosa och brunt med blå dörr och 80-tals inspirerade krukor fast-cementerade på trappan. Huset lockade inte värst många på visning. Knappt oss själva. Vi gick förbi i gatan dagen innan visningen och kände inte nåt särskilt. Det blev mer en minnesceremoni över att jag cyklat förbi detta hus under hela gymnasietiden, samt tjuvrökt på trottoaren utanför som 17 åring. Kan få en tankevurpa kring sånt. Hur många platser, människor, upplevelser kommer du komma tillbaka till i framtiden och lära känna på nytt.
Tänk om jag visste att jag skulle bo i ett hus om tjugofem år som jag cyklat förbi två gånger om dagen i tre år utan att ha den blekaste, typ.
Hursomhelst, tillbaka till visningen. Jag hängde min UFF-fyndade skinnjacka i den minimala hallen och vi möttes av ännu en hall, med blommig orange-rosa tapet och laminatgolv. Köket innanför hallen var gult, med svart golv och kakel. En psykedelisk fondvägg skapade ännu mer kontrast men det här huset alltså. Det hade något. Det var snällt. De bevarande spegeldörrarna berättade att all själ minsann inte var borta.
Tror inte vi tvekade, jag glömde min jacka i hallen när vi gick, den fick bo in sig medan vi la bud. Det var inte många som budade och det var över rätt snabbt. Mamma skulle ta över vår lägenhet. En relativt nybyggd praktisk marklägenhet. Hel och ren. Fräsch och bra. Flyttlasset gick och jag satt i sovrummet och grät. Mådde så jäkla illa. Elsa låg i magen och mamma var orolig att vi skulle ångra oss. Jag tror hon hade lite dåligt samvete. Hon flyttade in i det fräscha och vi flyttade in i ett renoveringsprojekt. Omedvetna om det som väntade. Vi renoverade. Varken med direkta skills eller pengar. Men det blev faktiskt fint. Impad av Andreas som googlade sig till hur man kaklade och slipade golv.
Köket var slitet redan då. Det hade säkert 60 år på nacken och skulle gissa att det satts in som en tillfällig lösning. Vissa skruvar gick igenom på andra sidan och det var en del fusk-bygge-lösningar men just då tyckte vi det var rätt charmigt. Det är fortfarande ett charmigt kök. Som ett kök på landet. Lådorna är tröga att öppna, man får sparka på vissa luckor för att de ska kunna öppnas, silverfiskarna trivs och beslagen sitter löst. Men när det svarta laminatgolvet var borta och brädgolvet togs fram blev det faktiskt väldigt mysigt. Men svårstädat. Hela vårt hus är svårstädat, det är skavt och skevt och i de breda springorna i golvet trivs dammet. Under en period gjorde det mig tokig och vi köpte en plastmatta och la över brädgolvet i köket. Men det dröjde inte länge innan ångest över ftalater och PVC skulle läcka ut. Så mattan revs ut igen. Golvet är lappat och lagat, ett undergolv, troligtvis av gran. Trots att vi har möjlighet att lägga om golvet nu när en renovering väntar lutar det mot att vi behåller det ändå. Jag är så rädd om känslan som ett gammalt golv skapar. Intalar mig att det är värt slitet. Och småbarnsåren med kräksjuka i kombo med brädgolv med breda springor är över.
Nu väntar en ny tid. Ett nytt kök – ett Kulladalkök som inte behöver bytas ut någonsin utan är gjort för att kunna renoveras och underhållas genom åren. Känns overkligt. Vi är vana vid kylskåpsdörrar som ramlar av, fläktrör i eternit-rör och en helt annan standard. Vårt kök får flytta ut i förrådet och få nytt liv i min keramikverkstad. Det känns bra.
Vi kommer riva väggen in till matrummet. Just nu behöver vi gå igenom hallen och vardagsrummet för att duka. På originalritningarna syns en öppning så det känns spännande att återskapa huset som det var ritat från början. På tal om att rita. Att rita upp sitt eget kök när man inte gör annat dagarna till våra kunder tänkte jag skulle vara enkelt. Trodde ALDRIG jag skulle ha så svårt att hitta rätt. Det tog ett år. Jag kunde ligga med datorn på magen på natten och flytta runt skåp i ritprogrammet, pusslade, flyttade, drömde feberdrömmar om köket. Helt sjukt faktiskt. Samtidigt inte. När man får möjligheten att skapa något precis hur du vill.. Man vill få rätt på planeringen, det får dessutom gärna vara lite speciellt, inspirerande, nytänkande, annorlunda, coolt, bla bla bla. Sen inser man att väldigt få hus är byggda för en perfekt köksplanering. Vårt kök har öppningar i form av fönster eller dörr på alla väggar vilket försvårade placering av spisen. Inte för långt från vask, inte för nära ett hörn. Får vi plats med en köksö? Ska man riva hela väggen eller bara lite.. Ska vi ha spis eller häll. Liten vask eller stor. Överskåp eller inte. Jag ska dela med mig av mitt resonemang men tänker att det får bli i inlägg framöver. Det finns mycket att berätta om. Tills dess, njut av bilderna av vårt kök genom åren!
Nu känner man bara ödmjukhet och nostalgi över alla minnen, middagar, vardagar, tjafs och kärlek som pågått i detta lilla rum fram tills nu!
