Jag tog hem en gammal vit väckarklocka som mamma ställt undan på landet för att en mus gnagt sönder sladden. Det är en typisk barndomspryl som man direkt känner för och vill rädda innan den slängs. Den står så fint på mitt natttygsbord nu. Lite kul att jag ser exakt samma klocka i bloggen Huset Hed häromdagen. Och igår när jag var på loppis hittar jag ännu en, fast röd för 5 kronor. Jag förundras över hur denna gamla klocka som var helt bortglömt för ett tag sen plötsligt dyker upp på tre stället samtidigt. Är det ett tecken? Stora tankar så här en tisdag..